Planen med Jeju var egentligen att bara ligga på stranden och ta det lugnt, men när vi väl kom fram blev vi snabbt överens om att vi också borde ta oss upp till toppen av Hallasan, som med sina 1947 meter är Sydkoreas högsta berg.
Ingen av oss hade tagit med vandringskläder, men AC har bott i Norge så länge att större delen av hennes garderob numera är anpassad för friluftsliv. För min del var det lite annorlunda, för det enda jag hade att komma med var löparskor och träningsbyxor, men AC tyckte att det fick duga.
Vi bokade en taxi som hämtade oss vid hotellet i Hyeopjae Beach klockan halv sju på morgonen, eftersom vi ville börja vandringen strax efter soluppgången. Planen var att gå upp längs Seongpanak Trail och ta Gwaneumsa Trail ner igen, så att vi fick se lite olika miljöer. Turen var ungefär arton kilometer lång totalt, egentligen lite för långt för oss, men vi hade sett att det fanns ett rastställe under vägen, Jindallaebat, där man kunde köpa lite förnödenheter och vila en stund.
När taxin kom fram till foten av berget hade det börjat regna, så jag köpte en stor blå regnponcho i butiken vid ingången till Seongpanak Trail. Den såg mest ut som en sopsäck, och jag kände mig som en mutant-smurf, men det visade sig senare vara en riktigt bra investering.
Den första delen av vandringen gick ganska lätt, och vi lyckades till och med gå förbi några koreanska vandrare. Ungefär halvvägs blev det dock betydligt tuffare, med långa branta partier av sten och trappor, och från den punkten var det vår tur att bli omgångna.
När vi kom fram till Jindallaebat blåste det kraftigt och regnet fortsatte. Skorna var genomvåta, fötterna värkte och AC:s iPhone hade lagt av. Vi skyndade oss in för att köpa en skål nudelsoppa och värma oss medan vi funderade på hur vi skulle göra. Det lockade inte direkt att gå ut i regnet igen, men ingen av oss ville ge upp, så efter att ha köpt så mycket choklad och energidryck vi kunde bära fortsatte vi mot toppen.
Den sista delen av turen var riktigt tung. Det fanns inga träd som skyddade mot vinden, och det blåste så mycket att jag var rädd att jag och min smurfponcho skulle blåsa ner för berget. På något sätt lyckades vi ändå ta oss hela vägen upp, men dimman var så tjock att vi inte ens kunde se Baengnokdam, sjön som ligger i kratern på toppen av Hallasan. Vid ett tillfälle tappade jag bort AC, men som tur var syntes min blå poncho på långt håll. Det som skulle ha varit dagens höjdpunkt blev mest en besvikelse, så efter några snabba bilder började vi gå ner igen.
Vi var genomblöta och trötta när vi påbörjade nedstigningen, och det kändes som om berget aldrig tog slut. Det mesta av vägen gick vi under tystnad, helt fokuserade på att sätta en fot framför den andra. De vackra vyerna längs vägen fångade jag med mobilen, men vi stannade sällan till för att verkligen ta in allt, vilket var lite synd, för särskilt den sista delen var otroligt fin, med lavaformationer, raviner och små vattenfall.
När vi kom tillbaka till hotellet sov vi tolv timmar i sträck och vaknade med ömma muskler och trötta fötter. Under själva vandringen hade vi båda varit rätt less på både berget och vädret, men när vi senare tittade igenom bilderna insåg vi hur vackert det faktiskt var där uppe, trots regn och blåst. Och det känns ganska mäktigt att ha tagit sig upp för ett så högt berg helt för egen kraft. Jag är väldigt glad att vi gjorde det, och skulle jag göra det igen, eller om du själv funderar på att prova, har jag samlat lite tips och goda råd baserade på egna erfarenheter:
Min guide till att bestiga Hallasan – Sydkoreas högsta berg
