Vi hade åkt till Jeju för lite strandliv och avkoppling, men efter att ha kommit dit tog det inte lång tid innan vi beslutade att vi naturligtvis också skulle upp till toppen av Hallasan (1950m), som är det högsta berget i Korea. Ingen av oss hade tagit med oss vandringskläder, men AC har bott i Norge så länge att de flesta av hennes kläder är lämpade för utomhusaktiviteter. Jag däremot, hade bara mina löparskor och träningsbyxor, men det var ok, enligt AC.
Vi bokade en taxi som skulle hämta oss på hotellet i Hyeopjae Beach klockan halv sju på morgonen eftersom vi ville starta vandringen strax efter soluppgång. Planen var att ta Seongpanak-leden upp och Gwaneumsa-leden ner. Det var en 18 km lång vandring totalt, men vi kunde se att det fanns en stuga 2,3 km från toppen, där man kunde vila och köpa mat och dryck.
När taxin släppte av oss, regnade det, så jag gick in i butiken vid Seongpanak-ingången och köpte en regnponcho. Den såg ut som en stor blå sopsäck, och jag kände mig som en mutant-smurf, men det visade sig senare vara en mycket bra investering.
Den första delen av uppstigningen gick smidigt. Vi höll en bra hastighet och lyckades till och med gå om några koreanska vandrare längs vägen. Ungefär halvvägs upp blev det svårare med branta trä- och stentrappor, och efter den punkten var det vi, som hamnade på efterkälken.
När vi kom till Jindallaebat-stugan, var det blåsigt och det regnade fortfarande mycket. Våra skor var våta, vi hade ont i benen och ACs iPhone hade dött, så vi gick inomhus för att köpa koppnudlar och evaluera situationen Det verkade inte så frestande att gå ut i regnet igen, men nu när vi hade kommit så långt ville ingen av oss vända heller, så efter att ha köpt så många energidrycker och choklad, som vi orkade släpa med, började vi slutet på uppstigningen.
Den sista delen av vandringen var riktigt hård, eftersom det inte fanns några träd som kunde skydda oss mot det dåliga vädret, och det var så blåsigt att jag ibland fruktade att jag och min Smurf-poncho skulle blåsa av berget. Vi kom på något sätt upp till toppen till slut, men det var så disigt, att vi kunde inte ens se Baengnokdam, som är en kratersjö (Hallasan är en vulkan) bredvid toppen. Vid ett tillfälle tappade jag bort AC, men lyckligtvis var min blå regnponcho lätt att upptäcka, så hon hittade mig. Det som var tänkt att skulle vara höjdpunkten för den långa vandring, visade sig vara ganska meh, så efter att ha tagit några kort i blåsvädret, började vi nedstigningen.
Vi var båda helt slut och genomblöta, och nedstigningen verkade aldrig ta slut. Vi pratade inte så mycket, eftersom ingen av oss orkade fokusera på något annat än att bara sätta en fot framför den andra. De vackra platserna vi passerade blev snabbt fotade med iPhone, men vi hade inte energi för att stanna upp och njuta av det ordentligt. Det var synd, för speciellt den sista delen av leden var väldigt vacker med lavaformationer, raviner och floder.
När vi kom tillbaka till hotellet sov vi i 12 timmar rakt och vaknade med ömma fötter och värkande muskler. Under vandringen var vi så upptagna med att gnälla på berget och på vädret, så det var inte förrän vi gick igenom mina iPhone-bilder (ACs telefon kom aldrig tillbaka till livet) att vi insåg hur vackert det var däruppe, trots regnet och blåsten. Dessutom, ju mer vi tänkte på det, desto mer fantastisk kändes det att ha vandrat hela vägen till toppen av Koreas högsta berg, så idag är jag därför mycket glad att vi gjorde det. Om ni överväger att ta er till toppen av Hallasan, har jag några råd, som jag hoppas kan hjälpa er att göra upplevelsen lite smidigare:
Kolla upp väderprognosen
Lita på mig, det suger att ha gått 10 kilometer uppför bara för att upptäcka, att det är så dimmigt att man inte ser någonting alls.
Stig upp med solen
Vandring är endast tillåten på dagtid, och det finns inga övernattningsmöjligheter inne i parken. Om du inte startar din vandring, eller når vissa kontrollpunkter, vid angivna tidpunkter, beroende på säsong, får man inte tillstånd att gå till toppen. Beroende på vilken väg man tar, får man räkna med att spendera minst 8 timmar på vandringen totalt.
Känn dina begränsningar
Både AC och jag var fast beslutna att ta oss till toppen, och jag tror att vi båda fick lite “summit fever”. När man är trött finns det en större risk för skador, och det hade nog varit klokare, om vi hade stoppat vid Jindallaebat-stugan och skippat att ta oss till toppen den dagen.
Mina koreanska vänner berättade för mig att koreanerna vanligtvis förbereder sig månader i förväg innan de bestiger Hallasan. Medan AC är en erfaren vandrare, var min “förberedelse” ett par yogapass på Bali. Jag tror inte att det räknas:)
Dress for success
Ni kanske skrattar, när ni ser de gamla koreanerna med så mycket utrustning, att man skulle tro det var Mt. Everest de klättrade upp för, men det finns ingen tvekan om att rätt utrustning skulle ha gjort vår vandring både lättare och bekvämare. Om det regnar, ta på dig vattentätt från topp till tå, och se till att du har bra vandringsskor, eftersom vandringsspåren blir hala. Tänk också på att vädret på toppen kan skilja sig mycket från vädret nedanför berget.
Ta med tillräckligt med proviant
Det fanns några stugor längs vägen, men bara en av dem, Jindallaebat, på Seongpanak-leden, sålde ett mycket begränsat utbud av snacks och drycker. Jag blev mycket mer hungrig och törstig än jag hade förväntat, så om ni inte vill dricka regnvatten och äta löv från träden, se till att ta med så mycket proviant ni orkar släpa på. Observera också att det inte finns någon avfallshantering på berget, så man måste ta med sig alla sopor och tomma flaskor.
Ta en selfie
Om man har ett på din telefon eller annat bevis på att man tog sig hela vägen till toppen, kan man för en mindre kostnad hämta ut ett certifikat vid besökscentret vid ingången till parken.
